Lägenhetshypokondrisk

En gång var jag så stolt att jag städat att jag var tvungen att fota :p

Nu har jag bott i min lägenhet i uummm måste räkna.... fem månader. Det finns en hel del man har kommit underfund med sen dess.

För det första att det är så iniheeeelvete tråkigt att diska. 'Nuff said.

För det andra tror jag att jag håller på att utveckla min hypokondri och oro till att inte bara gälla mig själv utan även min lägenhet. Är något typ fel så tror jag alltid det värsta, när det gäller äckel. Jag tror till exempel att världens största bananflugekoloni har bosatt sig permanent hos
mig och det kan ju absolut inte bero på att jag haft frukt framme och sånt som normalt gör
att det kommer lite svärmar av dessa djur. Nä, jag tror att det är något annat, mycket värre.

Har sett några andra små kryp som gått omkring lite på golvet och får då dammsugsfnatt och tror att jag är så skitig och ohälsosam att jag får ohyra för att jag städar för dåligt. Att, som jag försöker övertala mig själv, det inte är så ovanligt att det flyger eller kommer in små kryp utifrån eller så hjälper inte. Jag väntar liksom på att det ska ringa på dörren och värsta Anticimexstyrkan ska storma in och skälla ut mig för att jag inte dammsuger tillräckligt ofta.

Jo, jag har fått värsta jättemyggbetten också, som kliar skitmycket. Behöver jag nämna att jag först började tänka på vägglöss?

Jag har insett att jag kanske inte ska skaffa barn. Jag skulle ägna hela dagarna åt att gråta och vara orolig och tro att barnet ska dö. Som jag har gjort flera gånger med hunden, som jag gjort när jag inte fått tag på min lillebror eller kompisar. Det enda positiva är att min idol Malin Alfvén säger att det är kreativa människor som är oroliga. Jag gillar att vara kreativ, fast på andra sätt :p

Snart ska jag få privatkonsert. MKT najs! :)